Visst det låter naivt av mig att diskutera det såhär rakt på, men vad tusan tänker man på när man sätter barn till världen bara sådär. Om min man var aggressiv mot mig skulle jag försöka tänka lite extra på att skydda mig (och be till gud att ge mig kraft att lämna honom)likaså om jag var osäker på mina känslor. Skaffa hund istället för barn...gärna en Bullterrier, låt det gå MINST tre år, finns barnsuget fortfarande kvar och hunduppfostran gått bra, ja då kan det börja talas om barn.
Det spelar ingen roll hur mycket man som förälder anser att en skilsmässa går bra och alla parter är vänner. Ett barn tar på ett eller annat sätt illa vid sig. Om huruvida det är samhällets fel att det har blivit så det kan jag inte svara på. Men visst beror det till viss del på vårt samhälles inställning till familjestrukturen...helt klart, men ligger inte det även lite i vår västerlänska kultur? Jag är inget stort fan av Sex-Katerina men denna artikel gillade jag starkt.
Sedan kan väl jag tycka att kärnfamljen även kan bestå av endast mammor eller pappor....men "reglerna" är fortfarande de samma.
Jag ber till gud att jag och M aldrig hamnar i en situation där vi går skilda vägar, jag vill inte utsätta lilla E för det.
Jag vet att det finns fall då alla både barn och vuxna mår bra av en separation men de är inte många.
Så till alla magasin och skvallertidningar, snälla skriv om lite lyckliga familjer som stöter och blöter vardag och fest tillsammans. Skriv inte bara om lyckliga 5 barnspappors heta singelliv eller attraktiva föredetta fruar.
M jag älskar dig tack för 10 underbart härliga, spännande, ibland jobbiga och ledsamma år tillsammans. Jag älskar att dela livet med dig.
2 kommentarer:
Nej nu måste Mariamamman slå näven i bordet. Till viss del håller jag med dig men det är lite farligt att generalisera som du gör. Jag har några skräckexempel på nära håll; kärnfamiljer där man totalt tappat respekt och kärlek för varandra. Men man är minsann så duktiga så och håller ihop för barnens skul, bah säger jag.
Visst är en skilsmässa en oerhörd sorg och jag är den första att skriva under på att det är barnen som får ta konsekvenserna. Men det finns ett brett spektrum på detta ämne och jag tror inte kärnfamiljen är saligast allena rådande för att barn ska bli så otroligt lyckliga och hela personer.
Under mina åtta år som ensamstående mamma till tre små barn så var det otroligt tröttsamt att läsa om alla studier och artilkar om vilken fucked up looser man var och att barnens framtid var körd, de skulle bli känslomässigt störda monster.
Nu är jag en lycklig omgift 4 barnsmorsa tillika bullisägare sedan 4 år. Visst har mina tonåringar det svårt ibland men jag kan inte se någon skillnad på mina kärnafamiljskompisars tonårsproblem.
jag är väl medveten att i många skilsmässor beter sig föräldrarna som Neanderthalare och använder sina barn som slagträ, tvi vale! Men vi som kämpar finns också, som på bästa möjliga vis slår knut på oss själva för att barnen ska få ett bra liv trots skilsmässa.
Mina barn har idag en lycklig mamma, det hade de inte haft om jag valt kärnfamiljen för deras skull men det är lång historia.
Med vänlig hälsning från en nätverksfamilj som det så vackert heter.
Glömde säga att jag inte är en bitterfitta som motsätter mig kärnfamiljen. Jag tror på familjesammansättningar där barnen får växa upp med mycket kärlek, kunskap och empati.
Kände bara att jag måste ge ett inlägg från den andra sidan också.
Peace, love and understanding.
Mariamamman
Skicka en kommentar