E är rädd för killar/män/gubbar

Det pratas mycket om spöken och monster just nu. Men inget är så skrämmande för Esther som KILLAR för att inte tala om GUBBAR.

Jag kan märka om vi tex. är i affären, och hon går och lallar med en barnkundvagn, och det kommer en kille/man/gubbe hur hon blir sammanbiten och tittar inte gärna åt dennes håll och kommer istället nära mig. Esthers morbror har många killkompisar och dom är inte roliga. Hon vill inte se åt deras håll och vill inte gärna sitta och äta tillsammans med dem.

Ibland tror jag att det har gått över, men inte....

I måndags var det dags för simskolelektion nr. 2. Då var vi föräldrar inbjudna till klubbmöte under lektionens gång. Simlärare och styrelse skulle informera om diverse saker. Detta innebar att Esthers simskolefröken var utbytt mot EN KILLE. Jag tänkte att det nog går bra och hon strosade in till bassängen och satte sig tillsammans med de andra i en ring runt ledarna. JAg tror att simfröken förklarade att hon inte skulle vara med just denna gång och någonstans där blev Esther VÄLDIGT ledsen. Så jag fick gå in och hämta henne.

Jag tycker ju att hennes beteende är lite löjligt och försöker få henne att vara med och säger att vi bara fikar om hon varit med och lekt i vattnet. Men hon vill ju absolut inte. Jag blir irriterad. Men varför??? Självklart ska inte Esther vara den som bestämmer men jag vet ju att just killar är ju något hon är rädd för. Inte hade jag tvingat upp henne på hästryggen om hon hade varit livrädd för hästar.
Hon var inte rädd för vattnet utan simskolefröken som just denna dag var en kille. Om det nu skulle vara så att han även i fortsättningen skulle vara ledare för Esthers simgrupp så skulle jag inte låta henne vara kvar i gruppen. Det kan kanske resultera i att hon faktiskt slutar att gilla och bada och simma. Jag vill ju inte på något sätt stödja ett negativt beteende. Men det handlar ju om en liten tjen på snart tre år som är rädd.

Vi gick in i omklädningsrummet och ändå hade vår fika och hon pratade om att nästa vecka då e' inte killen me' så då blir det bättre. Jag hade inte hjärta till att straffa henne för hennes rädsla.

Egentligen kan jag vara lite sträng med såndär 'envise fasoner' jag kan tycka att det är lite fixa ideer som gör ens vardag lite struligare. Jag avvisar tjat och tål inte gnäll. Mina metoder att motarbeta detta kan kanske uppfattas som lite barska. Men de har funkat till 86%. Jag använder nästan samma metod som jag gjorde när jag försökte avbryta dåliga beteenden på Åke. Mitt tips är att börja med det i tidig ålder och att inte bara göra det vid 'trött-gnäll', då funkar ju nästan inget iaf. Jag har i mitt stilla sinne en tanke på att om detta fungerar på nr.1 så kanske man har rutinen innen för nummer två när det är dags. Återigen tillbaka till djurensvärld, som liten gör man som de stora gör.

Så tillbaka till 'the topic', jag måste inse att kill/man/gubbskräcken förmodligen inte kommer att vara för evigt. Men jag behöver lite bra tips och ideer för hur vi ska gå vidare.

OBS! Hon har varit rädd för killar/män/gubbar sedan hon var mycket liten. Hon har inte utsätts för något som kunnat trigga rädslan något extra.