Skit

Nu skriver jag det, för nu är det skit. Nu är det precis så ruttet som något bara kan bli. Jag är villig, så innihelvete villig. Men va hjälper det när kroppen bara skriker OFRIVILLIG. Jag är så JÄVLA trött på detta.

Det hela började i våras...typ i maj, jag tog ut spiralen som suttit som en smäck och lugnat mitt humör i två års tid...tack för det, det är skönt att få må som en prinsessa. Mensen kom som på beställning och humörsvägningar fick jag också med ett brev på posten. Men lite glädje var det iaf för då var det ju bara att köra igång ...ingen press, lugn och fint. Bara ta det som det kommer...denna gången kommer det ju funka...eller???

Visst det funkde i sisådär 6v i okt-nov sedan var det något fel(2'a Pergo kuren slutade i mf). 3 kurer pergo väntar nu på att bli fyra. Jag väntar på att bli inlagd på psyk...eller nått. Jag berättar nu detta för det är ingen mening med att inte låta vänner och bekanta inte veta. Men kommentarer som:
"Det blev ju bra sist...det ordnar sig nu me' ska du se..."
"De' blir nog nästa gång..."
"Men herregud tro inte att det går så fort..." Gör mig bara less...Ja nästa gång....då ska vi se vad det innebär...Först mens 5dagar....5 dagar piller ätande...sen räkna, mäta och kolla in äl. sen ska man time'a in myset, hur många dagar måste vi hålla på isträck????...blir det mysigt??? Sen kommer väntan igen, och inbillningarna och förhoppningarna.

Nä jag vet att det inte går så fort men den som inte varit med om detta fattar inte heller frustrationen bakom. Med E höll vi på i 2½ år innan vi gick och fick hjälp. Sen fick vi Lilla E på första Pergo försöket...så lite förväntningar har man, ja, eller hade man.

Nä, nu vill jag inte tänka på detta på en stund så jag ska promenera till apoteket och hämta ut den sista kuren på mitt Pergo recept.